Ska bara måla om...

Det var inte speciellt länge sedan jag yttrade den komentaren. Visade sig nu att det var mer jobb än tänkt. Till råga på allt så är det fortfarande smutsigt i lägenheten. Snubben som bodde i den innan har ju ingen uppfattning om vad städa betyder. Han hade inte ens damsugit golvet den djäveln! Uppmandae han till att göra detta innan helgen eftersom jag tänkte börja måla då. Javisst sa han! Och vad jag fått lära mig så betyder det svaret att en person förstår och accepterar den uppmaning man just lade fram... men inte denna killen. Gäddhuvud!
Orkar inte ha honom springande i lägenheten nu mer så jag gör det själv!
Hur som helst så ser det ut som om en blind man fått tag på en pensel och börjat måla. Det är färg lite varstans. Men ur detta oorganiserade kaos ser jag mig skönja en skönhet som skulle få Martin Timell att erkänna sig besegrad.

Idag lördag är jag i alla fall helt slut i huvudet, har målat och grejat i två dagar i sträck. Gör väl det samma imorn antar jag. Hoppas på att kunna ha allt klart för flytt nästa helg.

Nej nu måste jag gå, har spackel under naglarna.

Jakten på uppmärksamhet eller strävan efter en lösning?

Efter att ha sett filmen ”Triumph of The Nerds”, så inser man hur ung denna tekniska revolution egentligen är. Visst, datorer i sig har funnits länge, men vi fick egentligen ingen större nytta av dem förrän i mitten på 70-talet. Man är ju tyvärr lite för ung för att ha upplevt födelsen av denna datoriserade era. Filmen ger en liten tydligare bild av åren man missade.

Skaparna bakom dessa framgångsrika system har en oerhört stor makt att påverka hela världen genom sina beslut och inte minst genom sin ekonomiska ställning. Kanske är det tur att det åtminstone finns en viss konkurrens mellan dem, så de håller varandra i schack. Tänk om dessa personer hade varit krigslystna och ute efter världsherravälde? Hur hade världen sett ut då? Men och andra sidan hade de väl inte lyckats ta sig så långt om de bara hade krig i huvudet.

När man kikat på filmen förstår man hur långt man kan gå om man bara har ett brinnande intresse för något. Killarna startade för att de tyckte att det var kul, inte för att de såg sig en chans att bli rika. Det är något som jag fortfarande hävdar är den bästa drivkraften för att åstadkomma något. Det kan handla om att starta ett företag, lära sig något eller som i detta fall hitta en lösning och testa gränser.

Men vi får också se hur det orena spelet kan påverka vem som får gå vidare och inte. Tråkigt när det sker men för det mesta oundvikligt. Det finns alltid folk som vill känna pengar på att rida på andras vågor.

Jag beundrar o andra sidan människor som utvecklar sina idéer och brinner för något. Det finns folk som blir rika av arv, lotterier, mm. Bill Gates, Steve Jobs och Steve Wozniak är några av dem som varit med från början, de har själva suttit i sina garage och brunnit för samma intresse. En grundförutsättning att de kommit så lång som de gjort är att de bibehållit sina inställningar så länge. Blir drivkraften en annan under loppets gång är det stor risk att man fokuserar fel. Hade profiten fått styra för mycket så hade systemen garanterat varit annorlunda idag.
Men vad är det egentligen med Silicon Valley? Läste senast idag (tisdag, 3 okt.) om företag som utvecklats från den staden. Det är många stora namn och fler som uppkommit sedan filmen gjordes. Man kan nog påstå att vår tekniska evolution styrs från en stad, fascinerande tanke dock.

Första gången jag stiftade bekantskap med en persondator var nog hos en kompis som hade en Amiga (dvs. en speldator för de som är dåligt insatta). Vid det här laget värdesatte jag en dators funktionalitet efter hur fina färger och hur många spel man kunde spela på den.

Några år senare, rättare sagt 1991, fick min mor en dator från sitt jobb. Tanken var att hon skulle kunna jobba en del hemifrån. Det var en Macintosh och min första riktiga erfarenhet av en persondator. Dessutom var det ju lite av en magisk apparat, och det var inte utan att man kände sig smart när man kunde behärska ett antal enklare funktioner på den. Jag minns fortfarande känslan av att vara den nästintill enda som hade dator i min klass. Kommer ihåg att jag och en kompis brukade skriva en hel del. Vi gjorde listor på allt möjligt vi kunde komma på att göra listor om. Jag vet även att vi skrev hemlisar och delade ut prickar till de vi tyckte hade misskött sig.

Jag hade kunnat betala dyra pengar för att komma över dessa ”hemliga” dokument idag, men jag antar att de gått förlorade någonstans i den tekniska utvecklingen...